Riksdagspartiet

Sverige är ett samhälle som präglas av mångfald och olika influenser. Så har det alltid varit: det svenska språket som vi känner det idag har starka influenser från tyskan, valloner från nuvarande Belgien lade grunden till den svenska industrin och under en period var franska det dominerande språket vid det kungliga hovet i Stockholm. Sverige har idag sex officiella språk: svenska, finska, tornedalsfinska, romani chib, samiska och jiddisch.

Rasism är en politisk fråga som måste problematiseras. Många vill idag diskutera vad man anser vara misslyckad integration, human eller inhuman flyktingpolitik, invandring kontra icke invandring. Väldigt få vill dock diskutera rasismen i sig som ett problem, och inget politiskt parti erkänner till fullo de problem som rasismen medför i det svenska samhället. Ingen vill se att rasismen är roten till många av de problem som man säger sig vara villig att diskutera, inte minst integrationspolitikens tillkortakommanden. Det som måste diskuteras är därför hur politiken kan motverka rasismen.

Antirasismen
Idag får inte det antirasistiska arbete som bedrivs i Sverige det erkännande det förtjänar. Det arbete som de antirasistiska organisationerna bedriver stärker också integrationen. I och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen riskerar rasismen att normaliseras ytterligare och på sikt bli en accepterad del av den svenska politiska diskursen. I ett sådant läge blir de antirasistiska organisationernas verksamhet ännu viktigare. Det är nu de måste agera blåslampa, punktmarkera makthavarna och vara vaksamma på övertramp.

Samtidigt har partier som Sverigedemokraterna fiender som gör dem större tjänster än deras vänner någonsin skulle kunna. En av de som nu representerar partiet i riksdagen fick 2005 sparken från sitt arbete som lärare på en gymnasieskola i Växjö, trots att de elever som han undervisade sade sig ha fullt förtroende för honom. Sådana händelser ger ett parti som säger sig motarbetas av ”eliten” ytterligare vind i seglen och i opinionen.